Saturday
Tuesday
Förklarade utgifter 30/8-29/9 2009
Det som enligt Konsumtionsbibeln egentligen är förbjudna utgifter:
JAPANSKA YEN:
21 600 Nio nätter på kapselhotell i Tokyo. Detta betyder cirka 230 kr per natt. Det betyder också att jag kunde ha bott billigare i en sal för våningssängar på vandrarhem. Jag hade absolut inte haft något emot det, om det inte hade varit för misstanken om att japanska vandrarhems-våningssängar är extra korta, för nån som är så lång som jag. Jag ringde runt till några olika ställen och fick bara negativa eller oklara mått. Nu blev det ändå hyfsat billigt och en unik japansk upplevelse. Tydligen befolkas kapselhotellen till stor del av "salary men" som betalar för en natt efter att festandet med arbetskamrater blev så sent att de missade sista tåget hem till sin ytterst avlägsna förort.
SVENSKA KRONOR:
82 Sportbettingförlust mellan maj och september. Jag hade inte satsat några pengar på spel sedan 2005. Nu tänkte jag testa om jag hade blivit kunnigare om allsvensk fotboll sedan dess. Nu gjorde jag det inte för spänningens skull, bara för att se om jag kunde gå mer och mer plus, och därför kunde jag lika gärna köra med små summor, typ 5 kr per match. Det gick hyfsat. Men det var ju inte så att jag blivit så mycket mer kunnig att jag lätt kunde gå plus. I maj gjorde jag en insättning på 410 hos Unibet. Efter det pendlade mitt konto fram och tillbaka mellan 50 kr plus (460) och 90 kr minus (320). I september gjorde jag ett uttag på 328. Så totalt förlorade jag 81 kr på fyra månader.
Monday
Sunday
Förklarade utgifter 26/7-30/8 2009
Det som enligt Konsumtionsbibeln egentligen är förbjudna utgifter:
SVENSKA KRONOR:
2884 Kostnader för två tur och retur-flygresor på sträckor som jag i teorin skulle kunna klara av med buss/tåg. Sträckorna är Bangalore-Singapore och Singapore-Hong Kong. För att åka buss/tåg från Bangalore till Singapore hade jag varit tvungen att åka via Bangladesh, Burma och Thailand. För att åka buss/tåg från Singapore till Hong Kong hade jag varit tvungen att åka via Vietnam. För att inte tala om krånglet med inträdeshandlingar för dessa länder. Det är mycket möjligt att det ändå blir billigare att flyga dessa sträckor. Brottet mot bibeln består i att jag bokade dessa två flyg - med (lågprisbolaget) Tiger Airways - utan att räkna på det. Att färdas dessa sträckor på land bara för att man ska välja det billigaste resealternativet hade varit lite väl hardcore.
Förklarade utgifter 29/3-26/7 2009
Det som enligt Konsumtionsbibeln egentligen är förbjudna utgifter:
SVENSKA KRONOR:
42 Totala kostnader för att jag inte betalade med Skånetrafikens rabattkort för resa tur och retur mellan Malmö och den mest avlägsna zonen (Helsingborg/Ängelholm). Skånetrafiken har ett rabattkort som man i förväg fyller med pengar. Jag skulle åka med en vuxenbiljett+cykelbiljett. Vid ditresan missade jag att pengarna höll på att ta slut på rabattkortet, och hann bara betala cykelbiljetten kontant. Vid hemresan hade jag först glömt att fylla på kortet igen, och visste sen inte var man fyllde på, och ville också snabba mig för att hinna med tåget. Först i efterhand kom jag på att det strider mot bibeln att inte resa på billigast möjliga sätt. Jag ska bli bättre på att komma ihåg att fylla på rabattkortet.
Thursday
Monday
Andra 090713
Kajen om att välja att kommunicera med text för att det är bättre.
I framtiden kanske det är lågstatus att prata.
Thursday
Sunday
Monday
Andra 090615
Övervakning av hur svenska riksdagsledamöter röstar: cia.hack23.com. Kategorierna: "Vinnare", "Förlorare", "Lojala", "Rebeller", "Närvaro", "Frånvaro".
Saturday
Jag 090613
På obestämd framtid kommer jag endast att skriva om mig själv här:
http://twitter.com/daniellampinen
Thursday
Mina okomplicerade idéer 090611
Ett diskussionsforum där alla deltagare har möjlighet att radera vilka inlägg de vill. Om det är en dålig debatt, med deltagare på olika "våglängder", så raseras den rätt fort. Men om det flyter på så är det stort. Man vet att det man ser är inlägg som ingen av deltagarna har velat radera.
Friday
Jag 090515
Jag är i Reykjavik. Jag har alltså bestämt mig för, bokat, planerat och genomfört resan utan att ha skrivit något om det.
Mer och mer tappar jag lusten att skriva om mig själv. Speciellt som jag har fullt upp att skriva om andra för turister på stockholmsbloggen. Det kan också ha att göra med att jobbet är ganska så uttömmande. Men i början av september lär det bli en lång ledighet. Och då menar jag en mycket längre än de 14 dagar som jag har var 14:e dag, efter att jag jobbat (10-12 timmar per dag) i 14 dagar. Nu tar jag straffet för att jag reste så mycket utan att jobba i november (USA+Malta), december (Israel) och mars (USA).
Fram till slutet av augusti kommer jag att bo på tre ställen: på båten (14-17 dagar per månad), i Malmö (några dagar per månad, betala Cecilias inneboende för besväret) och i Stockholm (några dagar per månad, bo på vandrarhem på Skeppsholmen). I början av augusti bor jag två dagar i Oslo.
Island är som oss fast mer. Vi ser på Island så som Tyskland ser på oss. Hur kan de ha så många idrottsframgångar trots att det bara finns 300 000 islänningar? För att de har högre lägstanivå och mer kvalitet på människorna i allmänhet. Här i postnumret 101 Reykjavik ser man i princip bara coola människor. Island dricker ännu högre procent av sin alkohol på fredag- och lördagskvällar. Ännu mörkare och ännu kallare. Färre bortglömda människor. Färre människor i allmänhet. Mer utrymme. Friskare luft. Dyrare priser (i alla fall innan valutakrisen, som jag för övrigt tackar för).
Thursday
Wednesday
Sunday
Förklarade utgifter 23/12 2008-29/3 2009
Det som enligt Konsumtionsbibeln egentligen är förbjudna utgifter:
AMERIKANSKA DOLLAR:
16.00 Inträdesavgift till rodeoevenemang i Houston, Texas. Först fanns det anledning att tro att det kostade tio dollar. När jag kom fram till kassan fick jag veta att det kostade sexton. Man kan säga att jag betalade detta för att hänga bland åskådarna, inte för att se själva evenemanget. Därför kan man kalla det för att jag "reste" in på området (och jag får ju, minst sagt, lägga pengar på att resa). Men självklart ska det ändå redovisas som att jag betalade för underhållning, vilket egentligen är förbjudet. För sexton dollar fick man komma in på området, och efter det behövde man inte betala något mer, vilket innebar att man fick tillgång till detta: ett stort nöjesfält och en gigantisk inomhusmässa för alla sorters cowboy-, Texas- och ranchrelaterade grejer. Och så själva rodeoevenemanget, vilket var inne på en gigantisk arena för amerikansk fotboll. Dessutom ingick en konsert med Toby Keith, den största countrystjärnan just nu. Men den sket jag i. Ville hem till vandrarhemmet och laga mat.
3.49 Smörgås på busstationen i Dallas, Texas. Detta var just över gränsen på 25 kr för smörgåsar. Jag hade att se fram emot en natt på bussen, på väg mot El Paso, och jag var väldigt hungrig.
Jag 090329
Är hemma i stugan.
Facebook har tagit bort möjligheten att visa upp bilder för icke-facebookinloggade, så man får bli vän med mig där för att se bilder.
Den slutgiltiga listan på ställen där jag gjorde något (inte bara gick direkt in i greyhoundterminalen vid bussbyte) och som jag åkte till med Greyhound (där jag övernattade är fetstilat):
Miami, Florida
West Palm Beach, Florida
Savannah, Georgia
Macon, Georgia
Atlanta, Georgia
Gainesville, Georgia
Greenville, South Carolina
Asheville, North Carolina
Waynesville, North Carolina
Knoxville, Tennessee
Nashville, Tennessee
Athens, Alabama
Huntsville, Alabama
Birmingham, Alabama
Tupelo, Mississippi
Memphis, Tennessee
Cleveland, Mississippi
Greenville, Mississippi
Natchez, Mississippi
Baton Rouge, Louisiana
Lafayette, Louisiana
Baton Rouge, Louisiana
New Orleans, Louisiana
Baton Rouge, Louisiana
Lake Charles, Louisiana
Orange, Texas
Beaumont, Texas
Houston, Texas
Huntsville, Texas
Buffalo, Texas
Dallas, Texas
Abilele, Texas
Pecos, Texas
Van Horn, Texas
El Paso, Texas
Ciudad Juarez, Chihuahua, landet Mexiko
El Paso, Texas
Lordsburg, New Mexico
Willcox, Arizona
Tucson, Arizona
Phoenix, Arizona
Flagstaff, Arizona
Kingsman, Arizona
Las Vegas, Nevada
St George, Utah
Cove Fort, Utah
Salt Lake City, Utah
Rock Springs, Wyoming
Laramie, Wyoming
Denver, Colorado
Brush, Colorado
Ogallala, Nebraska
North Platte, Nebraska
Grand Island, Nebraska
Omaha, Nebraska
Des Moines, Iowa
Chicago, Illinois
Detroit, Michigan
Toledo, Ohio
Beaverdam, Ohio
Cincinnati, Ohio
Nashville, Tennessee
Chattanooga, Tennessee
Dalton, Georgia
Marietta, Georgia
Jacksonville, Florida
Orlando, Florida
Miami, Florida
Nu kan man säga att jag är jävligt klar med USA. Jag vill fortfarande göra en fullskalig roadtrip, under tre månader, körandes till exakt de småhålor man vill, med den folkabuss som man även sover i, under sommaren, då man kan sitta ute med ett gasolkök och laga den mat man vill. Men det krävs en hel del pengar, tre månaders ledigt och att jag tar körkort. Det verkar osannolikt.
Det är svårare att skriva en reseberättelse när man redan har kommit hem. Något som känns mycket svenskt är att dricka ett helt filpaket på en grå men ytterst stillsam bussresa från skärgården till stan. Och att se en homogen och harmonisk insats av landslaget borta i sydeuropa. Det har jag redan gjort. Känslan för USA är borta.
Det man kan konstatera är ändå att jag snöade in i reselivet totalt. Ingen musik under en månad (valde bort det, för att skapa ännu mer kontrast, tog inte med mp3-spelaren) och ingen träning, men massor av gående, samtidigt som man skjuter upp sitt övriga liv. Det är att snöa in.
Efter Texas inträffade tre bussresor på över 30 timmar: från El Paso till Salt Lake City, från Salt Lake City till Chicago och från Detroit till Miami. Två nätter i sträck på en buss. Och gissa vilken typ av mat som matpauserna vid motorvägen innebar. Jag lyckades i alla fall fixa mjölk till de cornflakes som jag länge bärde med mig. Först flingorna i munnen och sen häller man i mjölk. Och frukt var a och o.
Ju mer jag reser desto mer uppskattar jag Sverige. Sverige är smartare och coolare än vad man tror. Ja. Jag säger ja till att vi kan vara världsklass på vissa områden. Och att ett globalt epicenter kan finnas i Sverige. Vi kan vara extremast. Man kan nog säga att vi är extremast när det gäller musik. Med tanke på folkmängden så finns det extremt mycket nämnvärd musik från Sverige. Och stadslivet i Stockholm, Göteborg och Malmö smäller högre än i de flesta amerikanska storstäder. Jag åkte till Atlanta efter att ha lyssnat på Mats Nileskär i P3 Soul under tio år. Om staden är centrum för den hiphop som kallas för "dirty south" så måste det väl vara värsta upplevelsen att bara vara där. Det var det inte. Stadskärnorna i de flesta amerikanska storstäder består av kontor och parkeringshus. Folk bor i förorterna.
Lonely Planets USA-utgåva (2008), som är skriven av amerikaner, skrev angående Detroit att amerikaner i allmänhet avråder ifrån att resa till Detroit för att man kommer att bli skjuten där. Tjusningen med staden beskrevs som "en känsla av östberlin". Jag gillar beskrivningen och jag förstår tjusningen. Och det var en korrekt beskrivning. Jag kom dit på morgonen. Såg rätt snabbt Kanada på andra sidan floden (men hann tyvärr inte åka dit). På den amerikanska sidan var det tomma byggnader överallt. Man kan säga att den enda strimma hopp var den MTV-talangjakt som hölls av P Diddy, och som resulterade i köer på hundra meter, just bredvid General Motors-skrapan.
Men folk överdriver såklart farligheten. Ju mer rädd man är, desto mindre har man vågat ta reda på, och desto mindre ska ens bedömning tas på allvar. Det är trots allt en stad där hockeyspelaren Henrik Zetterberg och flickvännen Robinson-Emma Andersson kommer att bo i cirka tio år till.
Tio olika vandrarhem bodde jag på under 28 dagar. Mina fastaste punkter har varit Greyhounds säten. Man kan också säga att John Grisham-boken "The firm", som jag köpte för en dollar i Nashville, var en fast punkt. Den visade sig också utspela sig på platser jag åkte mellan, som Nashville, Memphis, södern i allmänhet och Florida. Boken är för evigt förknippad med resan.
Min enkilosdator är som en hund. Folk kommer fram och pratar om den. Speciellt amerikaner. I West Palm Beach i början av resan - kolla listan - kom det fram en totalt bekymmerslös vuxen. Vit halvtjock och kort kille, vit slipover, vita shorts, vit keps (det var så jag kom ihåg det i alla fall). En floridaglidare. Han fick min uppmärksamhet tre gånger. Första gången när han frågade om datorn, och om Sverige, andra gången när han helnyktert men gladlynt och fånigt kom tillbaka och gav mig tuggummin och sen sprang iväg och tredje gången när han körde förbi med sin taklösa bil och hojtade något. Den röda tråden till rädsla och Detroit är att han tyckte att jag skulle stanna i Florida under hela månaden, att jag skulle vara på stranden hela tiden. Humor.
Citat från busschaufför i Nebraska, efter att ha babblat i mikrofonen i tio minuter, mycket om regler, för att tygla den genomsnittlige greyhoundresenären: "Vi har bra sheriffer här i Nebraska. Jag tvekar inte att ringa 911. 31 juli 2008 dog en och en hamnade i fängelse på en greyhoundbuss. Låt inte den personen bli du."
Det handlade dessutom om en halshuggning. Plötsligt tog en passagerare upp en kniv och skar halsen av stolsgrannen. (Det råkade dock hända i Kanada.)
Chicago var som New York, fast mindre och inte lika extremt. Man kan säga att det är USA:s svar på Göteborg. I chicagokylan bestämde jag mig dessutom för att snabbare ta mig ner till värmen, och välja bort Indianapolis i Indiana, för att istället uppleva mer av Miami Beach. Vid varje rast på tvånättersresan Detroit-Miami blev det varmare och varmare.
Innan resan hade jag undersökt möjligheten att åka till den ranch i Texas där en extrem mormonsekt (polygamer) avslöjats. Barnfamiljer och andra (totalt 400 stycken) hade varit mer eller mindre frivilligt instängda på ranchen. Polisen fick storma stället för barnens skull. Men det var helt enkelt för mycket restid och för långt åt fel håll för att jag skulle tycka det var värt att åka dit.
Man kan ju säga att mormonrörelsen (LDS) är som scientologi fast utan kändisar. Kanske kan man också säga att LDS är en mer mystisk rörelse. Texasfallet är ju ett belägg för det.
Salt Lake City är staden vid sjön och de snöklädda bergstopparna. När jag var där vann solens värme knappt över luftens kyla. Förutom att staden är ett underskattat resmål så kan man också säga att den har en viss mystisk känsla. Diskmedlet på vandrarhemmet var märkt med LDS. Det såg man på insidan av etiketten, om man tittade genom det genomskinliga diskmedlet. Kyrkan producerar alltså diskmedel. Om scientologerna är finansierade av filmstjärnor på västkusten så kommer mormonernas pengar mer från anonyma vita i de prydliga områdena i klippiga bergen. (Den andra bergskedjan, Appalacherna, är mer white trash.)
Det är skillnad på polygamer och vanliga mormoner. Som jag uppfattade det när jag gick omkring i ett högt beläget villaområde, är den genomsnittliga mormonen en average american. Men man vet ju inte vad som händer inne i villorna.
Jag är vän med en mormon på Facebook. Han jobbade på vandrarhemmet. Han gillade själva rörelsen men inte alla regler på vad man inte får göra. Han planerade att bli aktiv på allvar senare i livet. Jag tyckte att det lät som att han väntade tills han var gift, så att han skulle kunna ha sex innan äktenskapet. Han sa inte emot.
Varningsskyltar, vitt, välpolerat. Plus en stat (Utah) som har monopol på försäljning av sprit i butik. Och det känner vi igen. Skillnaden är förstås att vi gör det för att någon byråkrat har räknat ut att vi eventuellt kan spara liv medan de gör det av religiösa skäl. Barerna i SLC säljer inte något starkare än 3.5%-ig öl. Det kan vara en orsak till SLC inte är en stor turiststad.
Från mormon till amish. Min avskalat lantlivs-fascinerade morsa hade gett mig i uppdrag att hitta amishpersoner som hon kan brevväxla med. Eftersom amishfolk inte kör bil var busstationen i Chicago, den största staden i amishlandet midwest, en bra plats för det ändamålet. Jag hittade ett par i 70-årsåldern. Och även amishfolk visade sig vara sociala average americans. Här har vi två 70-åringar som åker häst och vagn för att ta sig fram till vardags. Men de har ändå ett högre konversationstempo än mig. Jag tänkte nämna att jag också bor i en stuga i skogen, och nämna att vi båda hade mycket skägg, i ett övrigt renrakat land, men hann typ inte. Och så har jag ju varken bil eller tv, vilket amishfolk inte heller har. På frågan "how is life over there in Sweden?" valde jag att nämna att bensinpriset är dubbelt så högt som i USA. Jag fick en papperslapp med en adress ute på landet i delstaten Iowa.
Flyg hem till Sverige med Continental, med start i Miami och mellanlandning i New Jersey. Vi flög över Manhattan och jag var nöjd över att ha kameran framme.
Nu ska jag jobba stenhårt på finlandsbåten fram till augusti. (14-14-schema, jobba i 14 dagar och vara ledig i 14 dagar.) Jag har ju insett att det riktigt vettiga för mig är att livnära mig på en egen rörelse, typ en butik. Men som det känns nu skjuter jag det på framtiden. Jag vill fortfarande se mer av världen. Jag är inte skapt för att starta något enbart för att tjäna pengar. Energin för att ideellt förklara Sverige och Stockholm för turister kommer däremot i högsta grad naturligt.
Friday
Sunday
Jag 090314
Länkar med bilder (de första länkarna fylls på först, och så vidare, 60 bilder per del):
Del 1
Del 2
Del 3
Del 4
Del 5
Del 6
Del 7
Del 8
Del 9
Del 10
Listan på ställen där jag har gjort något (inte bara gått direkt in i greyhoundterminalen vid bussbyte) och som jag har åkt till/planerat att åka till med Greyhound (där jag övernattat/planerar att övernatta är fetstilat och där jag ännu inte varit är kursiverat, senare kommer jag också att lägga till små orter där vi stannar, jag ska också säga att det är ett antal nätter då jag sover gratis på greyhoundbussen över natten):
Miami, Florida
West Palm Beach, Florida
Savannah, Georgia
Macon, Georgia
Atlanta, Georgia
Gainesville, Georgia
Greenville, South Carolina
Asheville, North Carolina
Waynesville, North Carolina
Knoxville, Tennessee
Nashville, Tennessee
Athens, Alabama
Huntsville, Alabama
Birmingham, Alabama
Tupelo, Mississippi
Memphis, Tennessee
Cleveland, Mississippi
Greenville, Mississippi
Natchez, Mississippi
Baton Rouge, Louisiana
Lafayette, Louisiana
Baton Rouge, Louisiana
New Orleans, Louisiana
Baton Rouge, Louisiana
Lake Charles, Louisiana
Orange, Texas
Beaumont, Texas
Houston, Texas
Huntsville, Texas
Buffalo, Texas
Dallas, Texas
Abilele, Texas
Pecos, Texas
Van Horn, Texas
El Paso, Texas
Ciudad Juarez, Chihuahua, landet Mexiko
El Paso, Texas
Lordsburg, New Mexico
Willcox, Arizona
Tucson, Arizona
Phoenix, Arizona
Flagstaff, Arizona
Kingsman, Arizona
Las Vegas, Nevada
St George, Utah
Cove Fort, Utah
Salt Lake City, Utah
Denver, Colorado
Chicago, Illinois
Detroit, Michigan
Toronto, Ontario, landet Kanada
Indianapolis, Indiana
Miami, Florida
Den här snubben dog i onsdags. Jag hängde utanför den avrättning som utfördes av staten Texas. (Om jag publicerat före hade jag skrivit "den här snubben kommer att dö i morgon. Jag kommer att vara där".)
Inom kriminalpolitik finns det inga rätt och fel. Det går inte att rätta till något helt och hållet på kort sikt. "Hämnd" är bara korkat. Den väg som "funkar" är den jag tycker man ska föredra. Därfor tycker jag att Sveriges mjuka linje är bra. (Å andra sidan vet vi inte hur mycket mord och brott i allmänhet USA hade haft om de gjort som oss. Kanske ännu mer.)
Hur som helst hade jag tagit mig till hålan Huntsville, en och en halv timme norr om Houston. För att jag vill se det extrema Amerika som existerar för att det existerar. Vilket visade sig vara kontroversiellt i en diskussionstråd på resecommunityt Lonely Planet.
Steg av i Huntsville och tittade mig omkring. De få personer som jag såg hade ingen aning om varför jag var där.
Någon timme innan dödsslaget 18.00 tog jag mig till platsen där det skulle ske. Jag har snokat för mycket förut, så jag satte mig ned en bra bit ifrån byggnaden och spejade. Efter ett tag ställde sig en ensam gubbe i hatt och skägg - förmodligen en protestant - vid avspärrningarna. Då gick jag fram. Han var då i en telefonintervju med radioprogrammet Execution Watch. I programmet nämnde han min närvaro som exempel på hur galet han tycker att USA är. Folk kommer från Europa för att kolla på det. Efter det kom ytterligare demonstranter. Tre stycken till. Två tanter och en universitetskille. Alltså nära noll stycken.
Alla var kristna dödsstraffsmotståndare. Minuterna innan bad de för att högsta domstolen på något sätt skulle stoppa avrättningen i sista stund.
Men så blev det inte. Så de sa "ses nästa gång" och gick hem. Här är schemat för Texas avrättningar.
Det var den första brutala berättelsen. Den andra kommer nu.
Jag har ändrat min resväg. Inte på grund av slöhet, utan för att jag ville vara på ännu fler platser som jag inte tidigare sett, istället för att åka till Los Angeles ytterligare en gång. Av samma anledning valde jag även bort att bo i Dallas, som man hade anledning att tro var samma sak som Houston. Salt Lake City blir den västligaste destinationen. Sen svänger jag tillbaka in i landet, mot Chicagos Sears Tower vid Lake Michigan, via sädesfälten i midwest.
Men eftersom jag ville till Mexiko så valde jag att bo i den amerikanska gränsstaden El Paso. Just på andra sidan gränsen ligger den mexikanska gränsstaden Ciudad Juarez. Den är känd för att unga kvinnor försvinner när de pendlar till jobbet. Jag såg två olika efterlysningsaffischer. Man får väl i alla fall hoppas att den korrupta polisen inte är inblandad. På CNN i olika greyhoundterminaler har jag också sett inslag om det drogkrig - med lättköpta amerikanska vapen - som pågår där för tillfället. Jag såg två jeepar fullastade med militärer med laddade automatvapen åka runt på bakgator och visa upp sig. Nej, jag tog ingen bild av dem.
I övrigt var det samma gamla u-landstjafs som vanligt. Jag gick runt i en timme. När jag behövde gå på toaletten gick jag tillbaka till USA. En amerikansk turiststämpel i ett EU-pass är tillräckligt för att komma in i USA igen. Och så får man betala 0.30 dollar i en automat.
Den tredje brutala händelsen var mest skrämmande. Burger King i New Orleans. Det var jag, tre svarta kvinnliga BK-arbetare och cirka sex svarta manliga gäster i ett gäng. Gästerna betedde sig väldigt högljutt på ett stereotypt grabbigt svart amerikanskt sätt. Man ser det inte i Sverige. Så jag tänkte dokumentera det. Jag satte mig med ryggen emot, men vände kameran i riktning mot dem, och satte på filminspelning. Efter ett tag misstänkte jag att jag placerat kameran för synligt. Men jag tog en risk. Rätt snabbt kom de på mig. En del av dem skrattade, andra blev aggressiva. Den som var mest aggressiv hade guldtänder. En annan tog min kamera och gick omkring med den utom räckhåll. Eftersom jag uppträdde lugnt och harmlöst lät jag honom ta den. Han raderade filmen, men som tur var inte andra bilder.
Efter ett tag insåg de att de var inne på kameraövervakat område (restaurangens kameror) och kanske också att det inte är olagligt att smygfilma folk på det här sättet (tror jag).
Jag fick tillbaka kameran. Då försökte jag förmedla att jag inte filmade av hatiska anledningar, vilket jag inte gjorde. "You're a doing a show!" sa jag. Några av dem kanske höll med om att man kan säga att de spelade upp en show. Efter att jag sa det blev det ännu mer show - igen. En annan replikerade dock surt även på det med show. Kassörskorna - som just var på väg att stänga - stod och såg på. De log mest åt allting. Tidigare kanske de inte hade varit så roade av sina "brothers" beteende.
De väntade inte på mig utanför. Det var skönt.
Nu börjar jag berätta i kronologisk ordning. Steg av bussen i New Orleans och gick direkt till Superdome, fotbollsarenan där en hel del familjer bodde efter att Katrina tagit deras hem hösten 2005.
Jag hade ett svagt minne av att New Orleans syndkvarter setts i filmen "JFK". Men jag visste inte vad "french quarter" var i verkligheten idag innan jag kom dit. Hur pass syndigt det var kan ses på bilderna.
Ett fett turistcenter direkt när vi kom in i Texas. Man kan säga att Texas är lika bonnigt som övriga södern, fast med mycket oljepengar. Och lägg till patriotism i form av texasflaggor överallt och bumperstickers med budskapet "Don't mess with Texas". Frank Caliendos imitation av nygamla texasbon George W Bush är den bästa imitation jag någonsin sett.
Jag har redan genomfört några 12-14-timmarsnätter på vandrarhem efter att ha spenderat föregående natt halvsovandes på bussen. Texasaccent var något som den tant som kallade mig "sweatheart", och som kom in och väckte oss i sovsalen kl 10, hade. Hon ville att inget i sängarna skulle vidröra väggarna. Jag var tvungen att fråga varför, och hon sa att det var för att hon ville ha det "neat".
Vandrarhemmet i Houston var ohygieniskt och skumt i övrigt. Jag fotade en kackerlacka i köket. Man visste inte vem i personalen som var föräldrar eller grandföräldrar till de barn som hängde där alla tider på dygnet mitt i veckan och som sov på soffan ibland (spring break? I bästa fall).
Vad man kunde utgå ifrån var att de som betalade för att bo där INTE var turister. De flesta man hörde var där för att de (oftast) LETADE jobb. Houston är USA:s fjärde största stad men har ETT vandrarhem. Imponerande arkitektur som är mer New York än New York i downtown. Traffic jam och fruktantsvärt varmfuktigt runtomkring.
Efter att jag varit på rodeo, i min första NFL-arena någonsin, kände jag att jag inte kunde få mer Texas än vad jag redan blivit matad med. Men på väg mot El Paso och Mexiko var det en timmes väntetid i Dallas, och jag hann gå till platsen där JFK sköts.
Detta skrivs på papper när vi åker genom absolut öken i delstaten New Mexico.
Angående att amerikaner är nervösa när de pratar med mig kan nämnas att jag inte brukar hinna berätta om hela min resrutt. Jag brukar hinna säga "Florida, the south, the southwest" - jag brukar inte hinna komma till "the rocky mountains" - innan de avbryter och säger "that's great". Eller så låtsaspratar de utan att lyssna på det långtgångna sätt som är norm här. Och exakt vilka normer som gäller är ju omöjligt att veta. Om man ska kalla några för ytliga, så är det amerikaner. Det är ett rimligt språkligt beslut. Jag hoppas de vågar vara personliga med någon på riktigt till slut. Att "dejta" flera olika personer samtidigt, vilket är normalt här, varslar annars om motsatsen.
Ett exempel på att man inte får vara ifred ens på gatan är när man själv och ens ryggsäck står stilla och kollar på menyn på en matvagn. Man blockerar en av flera möjliga genomfarter för folk. Man står bara på gatan utan att egentligen störa någon. En svensk som vill förbi accepterar sitt öde och lägger tre sekunder på att gå en pytteliten omväg för att komma vidare. En amerikan öppnar munnen och säger "excuse me". Den som bara stod där blir avbruten. Jag skulle inte kalla det för civiliserat.
Och så ska jag återigen ta upp att jag har tron att den religiösa traditionen har medfört att en massa konservativt artighetstjafs fortfarande hänger kvar.
Religion är omanlig i sin natur, för att återknyta ännu mer till förra inlägget. Om man förnekar apstadiet så blir det snurrigt. Därför måste vissa försöka hävda motsatsen med bumperstickers som "Real men love Jesus". Sverige har i allmänhet en mer intelligent manlighet. Jag vill nämna det amerikanska bantningsmedlet for män. En snubbe i tv-reklamen vrålar "I can still eat real food!". Om svenska män använder medel för att banta så hoppas jag att det kallas för vad det är: ett bantningsmedel.
Jag har nu åkt genom tre tidszoner med buss. Nu är det "mountain time" och Salt Lake City som gäller. (De andra tidszonerna heter East coast time, Central time och Pacific time.) Övernaturligt vackra naturvyer på bussen hit.
Monday
Saturday
Jag 090306
Länkar med bilder (de första länkarna fylls på först, och så vidare, 60 bilder per del):
Del 1
Del 2
Del 3
Del 4
Del 5
Del 6
Del 7
Del 8
Del 9
Del 10
Listan på ställen där jag har gjort något (inte bara gått direkt in i greyhoundterminalen vid bussbyte) och som jag har åkt till/planerat att åka till med Greyhound (där jag övernattat/planerar att övernatta är fetstilat och där jag ännu inte varit är kursiverat, senare kommer jag också att lägga till små orter där vi stannar, jag ska också säga att det är ett antal nätter då jag sover gratis på greyhoundbussen över natten):
Miami, Florida
West Palm Beach, Florida
Savannah, Georgia
Macon, Georgia
Atlanta, Georgia
Gainesville, Georgia
Greenville, South Carolina
Asheville, North Carolina
Waynesville, North Carolina
Knoxville, Tennessee
Nashville, Tennessee
Athens, Alabama
Huntsville, Alabama
Birmingham, Alabama
Tupelo, Mississippi
Memphis, Tennessee
Cleveland, Mississippi
Greenville, Mississippi
Natchez, Mississippi
Baton Rouge, Louisiana
Lafayette, Louisiana
New Orleans, Louisiana
Houston, Texas
Huntsville, Texas
Little Rock, Arkansas
Dallas, Texas
Tijuana, landet Mexiko
Los Angeles, California
Salt Lake City, Utah
Denver, Colorado
Tampa, Florida
Miami, Florida
Jag gillar själva landet USA. De har en konstitution som håller än idag. USA är bra för världen i den mån att fler och fler fattiga människor hela tiden kommer hit och skaffar sig en mycket bättre inkomst än de hade i sina u-länder. Hög så kallad lönespridning med låga lägstanivåer gör att arbetslösheten blir låg och ruljansen på arbetsmarknaden blir hög. (Med den ofrånkomliga följden att de infödda amerikaner som aldrig lyckas ta sig längre än ett minimun wage-jobb inte har det så bra. Men ju högre löner desto mindre ruljans på arbetsmarknaden och desto färre kan man ta emot från övriga världen, man måste prioritera, och jag väljer världens generella nytta av USA än den nuvarande egna servicearbetarklassens garanterade nytta av sitt land. Om man ska vara riktigt långsiktig så är den bästa lösningen för att bekämpa fattigdom att inte föda upp barn till dåliga förhållanden, oavsett om det är i tredje världen eller i USA. Man gör abort* om man känner på sig att man inte kan ta hand om ett barn ordentligt. Om det är i USA så ser man dessutom till så att man kan betala för college. * = Abort är lagligt i alla amerikanska stater, med anledning av ett nationellt domstolsbeslut. I vissa stater får man till och med göra senare aborter än vad man får i Sverige.) Om de bara slutar tycka att de borde lösa andra länders problem så kommer de att bli ännu bättre för världen - igen. Ett land har diktatur för att tillräckligt många ur befolkningen vill jobba för diktaturen. En ensam diktator kan inte gör nånting. Det krävs en bas av diktatoriska medborgare. Man har det man förtjänar. Att bara säga "det är fel att döda" är meningslöst och fegt. Man måste välja mellan att diktatorer ska fortsätta att döda delar av sin egen befolkning eller att USA ska tvingas döda delar av samma befolkning, vilket händer i såna här operationer, och då väljer jag det förstnämnda.
Jag gillar alltså själva landet USA. Men jag gillar genomsnittssvensken klart mer än jag gillar genomsnittsamerikanen. Om jag inte har sagt det tidigare så säger jag det nu.
I Sverige är det den traditionellt sett manliga och ärliga stilen som regerar i sociala sammanhang. Här är det typ tvärtom. Manliga och kvinnliga amerikaner beter sig som kärringar i klart högre grad. Det är prat för ofta och för tomt och smörigt prat när man pratar och det är onödiga erbjudanden om hjälp och framförallt så är det att säga "sir" och "miss" utan att vara ironisk. "Sir" och "miss" sägs inte i hollywoodfilmer men det sägs i verkligheten överallt. (Jag är alltså inte emot kvinnlighet generellt. Jag är emot den traditionellt kvinnliga stilen i sociala situationer. Och den är som sagt nedtonad i Sverige.)
Att folk beter sig så här beror dels på det som den kristna läran medför (falsk värme). De flesta och mest religiösa flydde från Europa när det begav sig. Nu är religion slentriantradition här. Folk är tight-up när det gäller vissa grejer. Religionen garanterar en viss "trevlighet".
Den andra anledningen är att USA är mycket mindre homogent än Sverige. Folk är rädda för varandra för att folk är så pass olika, och eftersom de är rädda så är de trevliga, för säkerhets skull. Jag har till och med fått detta som svar på frågan varför folk i New York säger "oh, I'm sorry" när man råkar stöta in i varandra, mycket lätt, i den trånga staden. Med olika menar jag både olika raser och skillnader i livsstilar. Man behöver inte vara emot rasblandning, vilket jag inte är, för att hävda att man är mer rädd för hur någon som inte alls ser ut som en själv kommer att reagera i en viss situation, eller för att hävda att även vi i Sverige är mer trevliga mot invandrare av samma anledning (och för att inte riskera att bli tagna som rasister). Och så har de många olika livsstilar i allmänhet, till exempel såna som är följder av olika religioner och olika väderlekar på olika geografiska platser långt ifrån varandra. De känner inte varandra speciellt bra. Amerikaner har istället vant sig vid en särskild (hög) nivå på trevligheten.
Vi i Sverige är mycket mer lika och vi känner varandra mycket bättre. Vi ser likadana ut - i jämförelse med USA, där vita snart inte är en majoritet - och vi har gått i samma skola, sett samma tv-program och tjänar lika mycket pengar. Så vi behöver inte köra en massa onödigt tjafs. Vi har vant oss vid en annan nivå på trevligheten. (Och så både saknar vi religiösa normer och har en välfärdsstat som gör privata välgörenhetsinitiativ onödiga.) Till exempel: har ni märkt att vi (rätt nyligen?) gått från att säga "hej då" till bara "hej". 40 procents kortare obligatorisk avskedsfras. Vi vet att ingen ändå tar illa upp, vi känner varandra.
Amerikaner är nervösa typer. (Uppdatering: I alla fall i samtal med mig. Det är ständiga samtalsämnesbyten och bristande tålamod att lyssna till slutet av mina meningar.) I mindre utsträckning förstår de tjusningen med att vara för sig själv, alltså att vara privat. Där ligger de närmare u-länder än vad vi gör. Otyget med att butiksbiträden kommer fram till en utan att man bett om det är något som händer även i Sverige, men här gillar folk verkligen det. (Uppdatering: detta inlägg är belägg för det.)
Vår nordiska sinnesfrid är något BRA. Övriga världen är annorlunda, men inte för att de har valt bort den nordiska sinnesfriden, utan för att de inte KÄNNER TILL den, aldrig har prövat den.
Folk är jobbigt "trevliga" även i New York. Men nu förstår jag hur landsbygdsamerikaner kan tycka att new yorkare är O-trevliga. Här i amerikanska södern är det nämligen klart värre ur min synvinkel och "trevligare" ur deras.
Att man aldrig får vara ifred har varit ett allvarligt störningsmoment på en annars klassisk resa. Det är obligatoriskt att föra några intervaller av konversationer med den som sitter bredvid på bussen (vilket är dåligt för mig, eftersom greyhoundbussarna ofta är fulla, även på vardagar). Personal på vandrarhemmet gör mer än bara säga hej och serva en, de inleder även konversationer. Gäster på vandrarhemmet börjar prata med mig i de allmänna utrymmena när jag helt uppenbart är inne i aktivitet på min dator (det kan hända när som helst i detta nu). Och folk säger "how's it going?" bara för att man passerar varandra på gatan! United Motherfucking States of America. (Det ska också sägas att bakdelen av bussen ibland befolkas av ungdomar som inte känner varandra, och alla pratar med alla. Om ingenting. Som tonåringar. Det som är lite positivt är att det från början inte är obligatoriskt att presentera med namn och skaka hand. Det gör man först efter ett tag om man gör det alls. Där är USA mer naturliga än oss, faktiskt. För vad spelar det för roll vad man heter - egentligen?)
Jag funderar på att börja säga "can't talk, I am doing things on the computer". Jag har redan börjat svara surt - "I'm still thinking" - när jag nyss har kommit in på ett matställe och kollar på menytavlan och de frågar "yes?". Kolla denna bild för att se "trevlighet on steroids" på ett matställe.
Till detta ska också läggas det som händer händer på landsbygder både i Sverige och USA: folk glor på en och speciellt på någon som beter sig det minsta annorlunda. Man känner sig uttittad. Det i sig gör att det är svårare att ta smygbilder av folk. Här är det dessutom klart mer sannolikt än i exempelvis Israel att folk ska konfrontera en på grund av att man fotar en vanlig privatperson på gatan. Jag har sett landsbygdsstereotyper som fan men fotat alldeles för få.
Det är väldigt stor skillnad på en svensk SPD-are och en genomsnittlig södern-amerikan. Man kan säga att jag lämnar plats efter plats efter att jag har "sårat" och förbryllat folk genom att bete mig "otrevligt" eller bara konstigt (som att fota en ölburk med namnet "Colt 45" på trottoaren). Men jag kommer ju aldrig tillbaka. Greyhound tar mig till nya platser hela tiden. Och imorgon lämnar jag även Lafayette, vilket var den enda riktiga småstaden där jag lyckades hitta en sovplats (vandrarhem) som var tillräckligt billig.
När jag kommer till en ny plats stiger jag av som en drifter. Ryggsäck och plastpåse och jacka fastknuten i ryggsäcken. Om jag ska spendera natten på platsen så har jag en adress att gå till. Om jag bara ska spendera ett par timmar på en plats, som i Huntsville i Alabama, så går jag bara runt och kollar utan något mål. Jag hänger. Det är det bästa resandet.
Förresten: i Nashville såg jag en kille som var på samma plan som mig mellan New Jersey och Florida. Han var i Nashville och skulle söderut, till Atlanta. På fem dagar hade that homie alltså flygit söderut och sen tagit sig norrut till Nashville för att sedan åka söderut igen. Och så såg han mig, som också flugit nordost-sydost och sen tagit sig till Nashville. Extremt osannolikt. I Nashville såg man nästan bara vita på gatan. Men greyhoundterminalen var full med nästan bara svarta.
Man vet att man är i bibelbältet när busschauffören vill att hela bussen ska instämma i ett AMEN när man ska köra en helt vanlig rutt mellan Birmingham och Memphis. De svarta busschaufförerna är de som beter sig som pastorer, pappor och komiker. Greyhound är värsta svarta communityt. När jag steg på i Memphis, i riktning mot det mycket svarta södra Mississippi, så var det tre vita och resten (kanske 50-60) svarta. Inga latinos. I bibelbältet är det antingen helsvart eller helvitt. Chauffören gick runt i bussen och småpratade.
Helt objektivt - det var inte meningen att nämna det i anslutning till att Greyhound är ett svart community - så ska det redovisas att Greyhounds ledord är att de ska tillhandahålla ett resande som är "säkert", "värdigt" och "smidigt". Konstigt motto för ett reseföretag. Varför skulle det inte vara värdigt? Och "säkert" - vad menas med det - varför skulle inte DET vara en självklarhet? Man undrar hur Greyhound var förut, då allt tydligen var sämre.
Ända sedan 071223 - då jag skrev om planerna för en roadtrip första gången - så har grejen med resan varit det som kallas för nothingness. De tomma ytorna och det (till synes) deprimerande.
Det fick jag verkligen i Tupelo, Mississippi, Elvis Presleys födelsestad. Jag hade planerat att spendera NIO timmar - mellan kl 19 och 04 - i staden. Givetvis utan att betala för boende. Det enda jag visste om den var att Elvis föddes där. I övrigt förväntade jag mig ingenting. Förutom att slå ihjäl nio timmar. Andra liknande väntetidsprojekt på andra resor har varit en pärs. Men nu hade jag massor med energi. Jag gick längs de två gigantiska spikraka snabbmats- och bilhandlarvägarna som den lilla staden verkar kretsa kring. Och så satt jag på en bräda i ett mörkt industriområde i utkanten av staden och gjorde ingenting. Eftersom vädret var perfektljummet så var man fri. Samtidigt som folk låg och sov inför en vanlig arbetsdag. Och samtidigt som det hände mer dramatiska grejer i CENTRUM av USA, som i New York, Kalifornien och Washington. För en gångs skulle var jag INTE i centrum av USA, jävligt långt ifrån det, i ett industriområde i Mississippi, och det kändes coolt. Helt omöjlig att lokalisera. Bara där nånstans i södern-mitten av det stora landet.
Som man kan se på listan över platser så var jag runt en hel del mellan övernattningen i Nashville och nästa här i Lafayette. Oväntat med Nashville var att ett universitet (Vanderbilt University) hade skapat värsta urban-akademiska cafegatan. Mer stereotypt var den udda karatär som bodde på vandrarhemmet. Som många andra udda karaktärer hade han "alltid drömt" om att få komma till Nashville på grund av musiken. Det amerikanska dröm-inslaget var att han var blind och flugit från Australien själv. Helt oväntat och på några sekunder kopplar han in sin medhavda högtalarapparat och börjar sjunga playback rätt så högt i vandrarhemmets allmänna utrymme. Han kallade sig själv för sångare. Men man kan säga att det han gör är karaoke utan textremsa. Efteråt upprepar han "what do you think?" och "I can't believe I am in Nashville!" några gånger. Tur för honom - om han inte vill höra sanningen - var att det fanns folk i rummet som var diplomatiska verbalt sett. Att folk inte kunde låta bli att le, kunde han inte se.
Mellan Nashville och Lafayette var det mycket buss genom Alabama och Mississippi, innan jag kom in i Louisianas tropiska orkandrabbade träskmarker vid den så kallade gulfkusten. AL och MS är helt enkelt extra lantligt och fattigt. Knappt ens några reklamskyltar längs vägarna. Där såg jag också de grövsta landsbygdsstereotyperna. Hockeyfrillor, ärmlösa tröjor och tatueringar, keps+mustasch, gravida tonåringar och folk sittandes på gungstolar på sina verandor. Extra billiga förtäringspriser. Mobile homes överallt. (Man ser typ inga rena husvagnar. Att bo i ett mobile home är det nya.)
Det är de tomma ytorna som man minns. Idag gick jag på en otroligt gigantisk parkeringsplats utanför inomhusarenan Cajundome i Lafayette. Jag sociolog-hängde utanför monstertruckevenemanget Monster Jam.
USA är känslor och kvantitet. Sverige är livskvalitet. Ju mer jag reser desto mer tacksam blir jag.
Budskap (på exempelvis reklamskyltar eller bumperstickerklistermärken) som jag sett längs vägen men inte hunnit ta bild på:
"Dirt for sale"
"Thanks for visiting Banks County. Come again!"
"Truck stop cafe" (det är vad det heter)
"Caution bridge may ice in winter"
"WANTED: One good home for Tasha & Derek" (+bild och telefonnummer)
"Welcome to Hollandale. A town preparing for the future today"
Wednesday
Jag 090303
Shorts och t-shirt i Florida. Isande vinterstorm och snö i grannstaten Georgia två dagar senare. Att jag skulle till södern var det som gjorde att det kändes ok att åka i mars. Tv-kanalen The Weather Channel har haft stora dagar, med specialdesignad "Monday Megastorm"-grafik. Men till helgen är det 25 grader här i Nashville igen.
På dessa länkar kommer jag att fylla på med bilder (de översta fylls först, och så vidare):
Del 1
Del 2
Del 3
Del 4
Del 5
Del 6
Del 7
Del 8
Del 9
Del 10
Listan på ställen där jag har gjort något (inte bara gått direkt in i greyhoundterminalen) och som jag har åkt till/har planerat att åka till med Greyhound (där jag övernattat/planerar att övernatta är fetstilat och där jag inte har varit ännu är kursiverat, senare kommer jag också att lägga till orter, till exempel såna där Greyhound stannar en längre stund antingen för förarbyte eller matpaus, jag ska också säga att det är ett antal nätter då jag sover på greyhoundbussen mellan två platser):
Miami, Florida
West Palm Beach, Florida
Savannah, Georgia
Macon, Georgia
Atlanta, Georgia
Gainesville, Georgia
Greenville, South Carolina
Asheville, North Carolina
Waynesville, North Carolina
Knoxville, Tennessee
Nashville, Tennessee
Huntsville, Alabama
Tupelo, Mississippi
Memphis, Tennessee
Lafayette, Louisiana
New Orleans, Louisiana
Houston, Texas
Huntsville, Texas
Little Rock, Arkansas
Dallas, Texas
Tijuana, landet Mexiko
Los Angeles, California
Salt Lake City, Utah
Denver, Colorado
Tampa, Florida
Miami, Florida
Inget har egentligen förvånat mig med södern. Folk är så bonniga som man kan tro. De pratar som stereotypen. Och här på landsbygden blir man ännu mer störd av folk som ska prata med en och kolla på en in public, som i u-länder, men den bristande respekten för det privata kommer jag att skriva mer om senare.
Jag gick igenom en hel del krångel och gående - i snöslask - för att komma till en gun show. Det är en mässa där vapen visas upp. Samma vapen kan man köpa och ta hem direkt, utan några allvarligare kontroller om vem man är. Bilder finns i slutet av del 1.
Först helgtrafik, sedan inställda bussturer, för att vägarna från Boston/New York ända ner till södra appalachernabergen var för isiga och snöiga. När bussarna från Atlanta till New York sades vara färdiga att åka blev det jubel i greyhoundterminalen. Många av de som trängdes var folk som inte hade kunnat flyga till nordost. Från och med nu hoppas jag på glesare med passagerare under veckodagarna.
Greenville i South Carolina är den grövsta landsbygdsupplevelsen än så länge. Jag gick mot ett universitet i utkanten av staden, men fick se mycket mer.
Universitetet var Bob Jones University. Våren 2000 var det primärvalskampanj om vem som skulle bli republikanernas kandidat (George W Bush eller John McCain) och därefter ställas mot Al Gore. Bushkampanjen hade väldigt mycket mer pengar än mccainkampanjen. Ändå var läget så att de flesta ansåg att McCain skulle slå ut Bush helt om han vann South Carolinas primärval. Bushkampanjen var skakad och bestämde sig för att ta till exakt vilka medel som helst för att vinna. Förutom att Bush valde att genomföra ett tal på Bob Jones University, som fram tills nyligen förbjöd rasöverskridande förhållanden mellan elever, för att skicka budskapet "jag är den konservativa kandidaten", så blev south carolinaborna i vissa (vita) områden översköljda med telefonsamtal, både automatiserade robocalls och personliga samtal som antydde att det barnhemsbarn från Bangladesh som John och Cindy McCain hade adopterat egentligen var ett barn som John fått med en svart hora från New York. Kombinationen svart, otrohet, prostitution, och varför inte New York, ansågs fungera.
Bush vann över McCain och sen över Al Gore och sen över John Kerry 2004. Efter South Carolina-vinsten hade McCain inga andra ord än "you should be ashamed of yourself".
Att jag valde att åka till Greenville hade också att göra med att den typ av kristendom som innebär att leka med giftormar har en kyrka där. Någon av människorna jag såg hade säkert gjort det.
Appalcherna-bergen är ett område som används i meningar som "vi skickar grabbar från appalacherna att dö i Irak, men urbant universitetsfolk från nordost kommer undan". Jag hade planerat att åka nattbussen runt bergen, från Greenville via några andra -villes, till Nashville.
Men på grund av vädret var det osäkert om det skulle bli en buss till Nashville. Därför försökte jag övernatta i Greenville. Men inte via att betala 50-60 dollar för ett motell. Jag riktade in mig på studentbostäderna bredvid Bob Jones University. Jag testade att fråga en student om han hade sett att några andra besökare hade sovit där i diverse utrymmen. Sen var det bara att vänta på om han skulle erbjuda någon form av sovplats till mig, en för 30 sekunder sedan helt främmande människa. Han log när jag sa att jag var en svensk som reser runt för att se det extrema Amerika och sen log han en gång till när jag sa att jag minsann hade hört grejer om det här universitetet. Men helt väntat så var han misstänksam. Skyltar visade att själva studentbostäderna var bevakade 24 timmar om dygnet. Folk SKJUTER varandra på skolområden i USA (och i Finland).
Efter det tog jag en blixtbild av en redneckbar i trä, med pickuptrucks utanför och med en "Bud Light"-skylt i neon. Amerikaner i allmänhet gillar inte att bli fotade. Och de här är rednecks. Han öppnar dörren och kollar på mig. Jag fortsätter att gå. När jag vänder mig om och kollar ett par gånger så kollar han fortfarande på mig.
Innan jag lämnade South Carolina fick jag en upplevelse på ämnet ras. Det har ju varit mycket sånt i södern. När jag kom tillbaka från toaletten på greyhoundterminalen var det en svart kille som kallade till sig mig. Han frågade: "Är du vit?" Jag sa: "Yeah, I'm totally white." Hans polare sticker till honom en dollarsedel samtidigt som han skrattar. Det visade sig att han hade slagit vad med en annan (och vunnit) om jag skulle våga säga att jag var vit eller inte. Vilket i och för sig är märkligt. Men det finns säkert någon som inte skulle våga säga en sån grej.
På bussen till Nashville hamnade jag bredvid en vit 20-årig kille. Han skulle åka typ ett dygn upp till Michigan och sen åka tillbaka med en av sina tre söner, för att mamman hade svårt att ta hand om dem för att hon har två jobb. Han tillhör det man kallar för white trash. Jag misstänkte att han trodde att Europa är ett enda land, och det trodde han. "You learn something new every day", sa han. Men det är det jag inte tror, att han lär sig något nytt varje dag.
Sista stoppet innan Nashville var Knoxville. Det är stort för alla som har sett simpsonsavsnittet där Bart, Milhouse, Martin och Nelson hyr en bil och kör till Knoxville.
Sunday
Jag 090301
Det kungliga namnet Daniel i det meritokratiska södra Florida. Obegränsat åkande med bussbolaget Greyhound fram till 25 mars.
På dessa länkar kommer jag att fylla på med bilder (de översta fylls först, och så vidare):
Del 1
Del 2
Del 3
Del 4
Del 5
Del 6
Del 7
Del 8
Del 9
Del 10
Listan på ställen där jag har gjort något (typ gått runt i tio minuter eller köpt mat) och som jag har åkt till/har planerat att åka till med Greyhound (där jag övernattat/planerar att övernatta är fetstilat och där jag inte har varit ännu är kursiverat, senare kommer jag också att lägga till orter, till exempel såna där Greyhound stannar en längre stund antingen för förarbyte eller matpaus, jag ska också säga att det är ett antal nätter då jag sover på greyhoundbussen mellan två platser):
Miami, Florida
West Palm Beach, Florida
Savannah, Georgia
Macon, Georgia
Atlanta, Georgia
Greenville, South Carolina
Knoxville, Tennessee
Nashville, Tennessee
Huntsville, Alabama
Tupelo, Mississippi
Memphis, Tennessee
Lafayette, Louisiana
New Orleans, Louisiana
Houston, Texas
Huntsville, Texas
Dallas, Texas
Tijuana, landet Mexiko
Los Angeles, California
Salt Lake City, Utah
Denver, Colorado
Tampa, Florida
Miami, Florida
Skriver detta på busstationen i West Palm Beach. Palm Beach County är ett typ län med golfbanor, stränder och ”winterbirds”, det vill säga rika eller pensionerade vita som sviker exempelvis Chicago och New York under vinterhalvåret. Donald Trump har sin mansion i området. I närheten finns också gated-communityt Kings Point. 95% av de 14 000 invånarna är judar (mest eller uteslutande icke-ortodoxa). I ett sånt område bodde/bor Jerry Seinfelds föräldrar i tv-serien och i verkligheten. New York Times-reportage från Boynton Beach, Palm Beach angående Obamas (tillräckliga?) israelvänlighet.
Jag såg dock bara gentile-Palm Beach, i stora mängder. I det dyra shoppingområdet i West Palm Beach (med fontäner och takfläktar utomhus) fanns det en hel del markörer för det icke-judiska vita amerika: chinos, skateboardåkande tonåringar och butikskedjorna Pottery Barn och GAP.
Inte McDonald's. Det enda ställe jag trodde att jag kunde få nåt för under 60 kr var ett som hette Cheeburger Cheeburger. Det är ett dricks-ställe. Jag inte bara tycker dricks är bullshit. Där inne fanns det jag hatar mest med USA.
”Hello, I am Bridget and I will take care of you tonight.” (Tänk vit tjej i ett av MTV:s icke-musik-program.)
De säljer alltså hamburgare. Och det är Daniel Lampinen hon talar med. Om hon visste mer om mig så hade hon knappast varit lika happy. Vilket hon i och för sig inte skulle vara de närmsta tio minuterna heller.
Jag tar den vanliga hamburgaren, och säger att jag bara vill ha ”det vanliga” på, men blir ändå tvungen att göra en del val, och jag tackar nej till dryck för att jag hade med eget vatten i en flaska (an outdoor water bottle). När hon kör det ”trevliga” caset, och jag svarar, ler jag lite snett, som för att visa ”jaja, du är i tjugoårsåldern, du ska inte behöva bete dig så här, jag är icke-amerikan, europe, service är inte direkt vårat största intresse, och brukar män i min ålder bry sig om sånt skit, ge mig bara maten (och lämna mig gärna i fred sen)”. Men sen insåg jag att hon förmodligen inte vet nåt om skillnader i happynessnivåer runt om i världen. Det enda hon uppfattade är att jag var ett asshole och att hon fick 62 cent i dricks. Vilket var lite mindre än det obligatoriska 12%. Men om notan är 6.38 så ger jag exakt sju dollar. För att det är enkelt och logiskt. Det är min privata regel.
Under tiden jag åt kom hon och störde och frågade om det smakar bra.
Efter maten försöker hon sälja efterrätt.
Vad är det för människor som verkligen gillar sånt? Varför gillar man "service"? För att man vill betala för (falsk) mänsklig värme? För att man vill (betala för) att en anställd ska anstränga sig för att bete sig onaturligt enbart för dig?
Ursäkta, men jag har svårt för att förstå ett sånt tänkande.
Det vidrigaste jag har sett i falsk trevlighet någonsin är den publika skylt med trevlighetsregler som finns här på greyhoundstationen. Den säger att personen i kassan förbinder sig att (bland annat) ”önska personen en trevlig morgon/eftermiddag/kväll” och ”inleda ögonkontakt inom tio sekunder”.
Man måste ju ställa frågan: trevlighet, vad är det bra för? Vad ÄR det, enligt er?
På otrevlighetsinlägget på stockholmsbloggen jämför jag svenskar med amerikaner.
Mer om hamburgare. Om du inte visste det, så är de amerikanska menyerna KLART större än i Sverige (och så kostar de klart mindre, med anledning av låga löner för de anställda). En liten läsk är nästan en stor svenskläsk (SE). En medium är en stor SE-läsk. En stor US-läsk är en så gigantisk skapelse att en ståuppkomiker har kört skämtet ”vem kan possibly vara så här törstig?!?!?!”. Hamburgarna är helt enkelt större. Det beror antagligen på fler bönder. Och på att folk vill ha mer mat. Vilket är bra för stora killar som mig. För en gångs skull blir man både nöjd med pengarna och mättnaden.
När jag kommer till Texas, den fetaste delstaten, får jag se om menyerna där är ytterligare lite större, större än USA-standard. Texas är för övrigt platsen för en ny matinnovation: Fried Coke. Det är vad det heter.
Under en månad ska jag se allt som jag känner att jag MÅSTE se innan jag dör. Sen är jag typ klar med USA. Jag skulle gärna åka till Seattle+Oregon i nordväst och New England i nordost. Men det jag känner att jag MÅSTE se är de stater som man kan se i listan högst upp i inlägget. Och det ska jag rusha igenom på en månad. Det har lett till lite beklagliga men nödvändiga prioriteringar. Jag lämnar Florida utan att ha åkt motorvägen där man ser krokodiler vid vägkanten och utan att ha sett en uppskjutning av en rymdraket live (det hände på Kennedy Space Center i Titusville för någon natt sedan).
Landade i Miami onsdag eftermiddag. Bodde på vandrarhem i Miami Beach, som är en avlång ö och en egen stadsadministration en bit utanför Miami. Det var där som Tony Montana i ”Scarface” sa ”this city is like one big pussy!”. Miami Beach-delen är nog så sorgelös som de säger.
Förutom en promenad i cigarrproducerande Little Havana präglades dock de nästan två dygnen i Miami av problem med lokalbussarna. Avstånden är gräsliga, turerna få och pålitligheten låg. I Miami ska man köra bil och ligga på stranden. Det såg bättre ut i Will Smiths Miami och i Infinite Mass Scarface-video Caught up in da game.
Alla greyhoundstationer har en storbildsteve som alltid visar CNN. Respekt. Politik dygnet runt, alltså. Obamas besked om the pullout av iraktrupperna (100831) har rullat friskt.
Själva bussresorna verkar bli roligare än jag trodde. Amerika har fortfarande världens mest underhållande highways. Massor med reklam, budskap om straffsatser för olika förseelser och stora bilar. Detta är en riktig roadtrip, helt enkelt. Jag kommer att lista de budskap - på bumperstickersklistermärken och skyltar i allmänhet - som jag ser längs vägen men inte hinner ta en bild av. Första delen:
”Real men love Jesus”
”Ask me about Holy Cross Hospital”
”Obama Biden” (+Apple-loggan)
”Candlelighter”
"Rattlesnake Round-Up"
"Hurrican info 87.5 FM"
"USD1000 fine for littering"
"God bless our troops"
"Church's Chicken"
Ovanstående skrevs innan jag steg på 23.20-bussen mot Atlanta (framme kl 15.15 följande dag). Jag hade hört det förut, men det var först nu jag på allvar insåg att Greyhound är för de fattiga. För de fattigaSTE. Och de reser inte för att semestra. Det känns snarare som nåt i stil med ”sjukdom i familjen”. 75% svarta när jag steg på i West Palm Beach. Av de 75 procenten är 80 procent unga män som visar upp olika kollektioner av de klassiska ghettowear-kombinationerna. De vita ser deprimerade ut. De som håller humöret uppe är de (svarta) förarna som agerar pappor och i mikrofonen både läser upp stränga regler och kör sitt intränade humormaterial. Redan i terminalen får man veta att skjutvapen inte är tillåtna inne i bussen.
Bussarna är trånga. Greyhound kör långsamt och har långa stopp. Många bussbyten. Man blir illa tvungen att handla kedjesnabbmat under matpauserna. De kör mest till större orter, inte till det riktigt lantliga. Men jag täcker resten av ”mitt” USA för 5000 kr under en månad, och det är vad jag har sänkt kraven till.
Väntrummet i Orlando, Florida. Klockan tre på natten. Den synen lär ”stay with me” för lång tid framöver. Då kunde jag definitivt fastslå att jag kommer att vara grov underklass den närmsta månaden.
I Georgia efter nattmörkret blev synerna genom fönstret ännu mer så som jag ville ha dem. Lite mindre vägar för en stund. Grått väder. Enskilda trähus byggda av gråa plankor i en skogsdunge. Riktigt stereotypa småstäder med kyrkor, trailer parks (skylt: ”Affordable homes – call...”) och ett gigantiskt dygnetruntöppet Wal-Mart. Jag hade velat gå av i Georgia-städerna Brunswick och Hinesville.
Nu framme i Atlanta. ”Söderns huvudstad”, och skriver detta på Starbucks. Man deponerar ett kort för fem dollar och får då två timmars gratis trådlöst internet per dag. Om man inte vill hänga utanför så köper man typ en banan (om man, som jag, inte dricker kaffe).
Här var det sommar-OS 1996. Det regnade när jag anlände. En kille kom fram och ville spela ett spel som innebar att jag skulle få tio dollar om han inte gissade rätt på vilken stad och stat som jag hade köpt mina skor. Och så var det nån klausul som innebar att han skulle kunna få pengar av mig också.
Saturday
Andra 090214
Pepsi lanserar det modiga greppet att låta vem som helst publicera en redigering av deras logga.
Monday
Jag 090202
Det känns faktiskt lite ovant att skriva på svenska. Den senaste månaden har jag ägnat åt att skriva på temporarystockholmer.blogspot.com. Nu är "grunden" klar, och det roliga börjar.
Efter att ha kommit hem från Israel var det läge för att få en nytändning när det gäller att uppskatta svenskt grått januari, de tuffa förhållanden som bidragit till att vi genom historien har hållit oss rationella, och det var vad som hände. Jag såg den mörkaste vintern från ett nytt ljus. På turistbloggens introtext kallar jag vintern för "vår tänkarsäsong".
På mindre än två månader var jag vid platserna för två megahändelser: Obamas USA och Gazaremsan. Om kriget vill jag säga att det är orimligt att Israel skulle svara helt "proportionerligt", det vill säga döda en om Hamas dödar en och skjuta en raket om Hamas skjuter en raket. Men det är meningslöst att ta ställning för en sida. Det man kan ta ställning emot är heligheten. Det gör jag. Såklart. Soft life in Sweden. Jag åkte dit och fick uppleva motsatsen i två veckor och åkte hem fem dagar innan kriget. Man ska inte klaga.
Jag gillar kalla fakta och lugn och ro. Kalla fakta är att USA i stor utsträckning ville rösta på en svart president för att det var "dags" att USA får en svart president - och därför röstade på en person som är halv-vit och kommer från en rik uppväxt. Jag står fast vid att jag aldrig kommer att rösta på någon på grund av hudfärg. Motsatsen till lugn och ro är hysterin kring "frälsaren" Obama. Det har tydligen förekommit att folk halvt på allvar skrikit in i tv-kamerorna att "Obama kommer att betala mina lån!!!".
Det USA behöver just nu är knappast mer hysteri. Det mål som USA alltid har haft är att varje människa ska vara så oberoende av politiker som möjligt. Nu går det lite i motsatt riktning. Om det hade gått i riktning mot mer personlig fokusering och sinnesfrid, istället för masshysteri, så hade folk i högre utsträckning trappat ner, skalat av, för att klara sig själva. Om ens barn och ens bil är ens höga utgifter så säljer man bilen. Om man har en för dyr bostad så flyttar man till en billigare. Man tar inte lån som man inte kan betala.
Det är lättare sagt än gjort. Men det bör vara målet. Folk måste fortfarande klara sig själva. Skala bort lite intryck och fokusera på det som verkligen är viktigt. Som man gör på landsbygden i USA, ett land som är väldigt icke-urbant. (Bara 20 av 300 miljoner amerikaner bor i New York-området.) Ju mer man avgudar politiker desto svagare blir enskilda människor i långa loppet.
Jag vet ju att jag är i minoritet. Så här tänker SPD-are. Folk kommer inte att bli som mig. Det är biologi. Men jag redovisar i alla fall min syn på saken, kryddat med lite retorik.
DN:s USA-bloggare Jenny Clewström beskrev spännande tider på det här sättet. Jag säger att det känns som att 2009 för min del kommer att bli galet och händelserikt, efter ett 2008 som till viss del var ett mellanår. Att 2009 har börjat likna det galna året 2007 kan man se längre ner i inlägget.
Jag har aldrig haft det bättre ekonomiskt. Och om finanskrisen leder till att folk blir mer minimalistiska - lite mer som mig - så kan jag ju inte tycka att det är något annat än positivt. Folk måste gå igenom kriser för att sluta kalla saker för "kris" och istället vara ständigt stabila.
Men jag är som sagt i minoritet.
Jag har blivit schemalagd att jobba 14-14 som diskare på båten, jobba 14 dagar och vara ledig 14 dagar, mellan april och augusti. Det omöjliggjorde att genomföra USA-roadtrippen (som jag skrev om första gången 071223) i sommar.
Därför gör jag den NU istället. 25 februari-26 mars. Stockholm-Miami tur och retur 4061 kr. Månadskort för obegränsat åkande med Greyhoundbussarna för 5000 kr. Planen är att inrikta sig enbart på södern (Florida-Deep Southstaterna-Texas) och sen kanske åka norrut, som till Kansas och Detroit, när det är dags att åka tillbaka till Florida för hemresan.
Nu får jag se det öde Amerika på allvar. Småstadsamerika. Simpsons-amerika. Cletus' Amerika. Efter detta är det nog bara Tokyo som jag MÅSTE se innan jag dör.
Eftersom jag bara är i land hälften av tiden mellan april-augusti så kommer jag också att flytta ut från stugan, sista april. Det är ingen bra deal att betala 4000 i månaden (5000 under sommaren) för det. Jag ska hitta en riktigt snål lösning. Kanske flytta runt mellan att vara inneboende hos folk som har dåligt med pengar för tillfället och betala kanske 50 kr per dag. Det skulle i så fall bli en månadshyra på 750 kr. För maximal mobilitet ska jag dumpa av en del grejer i vårt källarförråd i Malmö. Jag älskar verkligen stugan, men det är inte rätt för mig just nu.
På lång sikt borde jag satsa allt på att starta en butik. Det är ytterligare en anledning att på obestämd framtid tänka bort möjligheten att bo i stugan. Om det är någon gång man ska starta en second hand-butik så är det nu, när folk vill sälja grejer som de har köpt på sig i bättre tider och när folk helst vill betala mindre för de grejer som de "måste" köpa.
Men jag vill ju resa lite mer först. Vi får se om begäret slutar efter roadtrippen och en snabb japanresa. För det är ett begär. Det leder inte till att man går omkring barfota på Sergels torg, men det leder till att man skjuter upp riktigt nyttiga planer på framtiden.
Sunday
Mina okomplicerade idéer 090125
En flygbokningssite (som travelpartner.se eller lessno.com) där man kan reservera pengar för att köpa en flygbiljett på ett visst datum och sen få sin biljett automatiskt bokad när den har nått ner till en viss prisnivå. Då slipper man gå in på siten flera gånger för att kolla vad priset ligger på för tillfället. Istället samlas internetbokare på just denna site, eftersom man kan ange ett pris som man är nöjd med och bara vänta på att systemet ska hitta det.
Thursday
Andra 090115
blocket.se är kung av enkla internetaffärer och samarbeten i allmänhet. Idag ser man rutan "Lägg in nästa annons gratis - du hittar koden i dagens Aftonbladet". Man ska alltså köpa tidningen för tio kr för att få en gratisannons värd 20 kr. Alla tjänar på det, utom möjligen Aftonbladets annonsörer, som inte vill att upplagesiffrorna ska innehålla ointresserade läsare som bara köper tidningen för att få en gratisannons.
Subscribe to:
Posts (Atom)
